Genom Atlasbergen

Marocko

Publicerat: 2019-01-03

Förgående inlägg ->

Efter en natts dålig sömn ringer klockan 6:30. Det är dag två i Marocko för mig och dags att bege sig på en 3-dagars tur till öknen. Sömndrucket smyger jag upp, klär på mig, packar min väska och tar mig ut till receptionen. Jag är först på plats och häller upp en kopp kaffe. En efter en trillar andra backpackers in, lika sömndruckna som mig. Vilken tur att det är fler ensamresenärer på resan. En mardröm vore ju att hamna på en 3-dagars tur med bara par.


Vi alla hälsar på varandra och snicksnackar lite. Var är du ifrån, hur länge har du varit i Marocko, var ska du härnäst? De klassiska backpacker-frågorna som man ställer till varje ny människa.

Efter en stunds väntan går vi ut till minibussen som ska ta oss, och ytterligare ett gäng, till Sahara-öknen. De som jag snabbt klickar med är gänget från mitt hostel. En spanjor, en irländare och två tyskar. Bussen rullar och vi varvar prat med att bara beundra utsikten.


Rätt snart kommer vi till Atlasbergen. Jag tittar storögt ut genom fönstret. Beundrar solen, bergen, vyerna och precisionen på körningen på de små, sladdiga vägarna. Solen glittrar och letar sig fram genom bergstopparna. Det är tidigt på morgon och det är fortfarande väldigt kallt. Under en bensträckare drar jag igång lite jympa tillsammans med mitt resegäng. Några andra glada resenärer hänger också på skrattandes.

Det har nog inte undgått någon vad som hände två tjejer i min ålder, samma helg som jag var där. Jag vill inte nämna något vidare om det, eftersom det är vad förövarna vill. Men all kärlek åt tjejerna och deras anhöriga. Sånt ska aldrig få hända. Kärlek ska alltid få vinna <3

Berg och hav har en otroligt lugnande effekt på mig. Jag älskar att blicka ut över hav eller bergspass och fundera över universum, hur liten jag är i allt. Hur vackert något kan vara och bara dra in lugnet.

RESEINSPIRATION

Läs om alla destinationer jag besökt.

Hemsidan är skapad med