Vandring till Augstmatthorn


Schweiz

September 2020

Det är söndag morgon och klockan ringer redan kl 6, idag ska vi äntligen bestiga ett berg i alperna i Schweiz. Jag sticker ut huvudet genom fönstret och konstaterar att det duggregnar. Den tjocka disen gör att jag knappt ser längre än till andra sidan gatan, igår såg jag ända till toppen av det 2000 meter höga berget.


Två i resesällskapet ifrågasätter om vi verkligen ska ge oss ut på en bergsbestigning. "Såklart vi ska", säger jag. Laima, som alltid är den positiva, säger: "nooo worries, guys, it will be nice weather on the top".


Så vi packar ihop våra saker på vårt Airbnb och beger oss till bergståget som ska ta oss till starten av vår vandring. Det kittlar i magen när vi åker uppåt. Det är något särskilt med att vara påväg mot ett äventyr.

Turen från Interlaken till Harder Kulm tar inte mer än 10 minuter. Dimman hänger sig kvar även där uppe. Men vi tar bilder ändå och skrattar över det faktum att det lika gärna kunde varit 10 meter upp istället för 1000 meter. Vi ser ju ändå inget.


Från Harder Kulm startar vår vandring mot Augstmatthorn och vidare till Habkern.

Vandringen som vi trodde skulle vara lätt som en plätt visar sig vara rätt tuff. Det är mycket uppförs och kombinationen av den extremt höga luftfuktigheten gör vandringen tuff. Men jag älskar känslan av att bestiga ett berg. Kan jag bestiga ett berg, kan jag göra vad som helst. Så känns det.


Vi är nästintill ensamma där ute på berget. Den extrema dimman har nog skrämt bort många. Vi möter en far med son och när mannen ser våra skor utbrister han "Åhh nej åh nej, ni kan inte gå med de där skorna där borta, det är för farligt, det är halt i leran". Äsch, gympadojjor och träningstight funkar finfint.

Efter 3 timmars vandring börjar vi närma oss toppen. Vi möter ett annat par som gått i motsatt riktning och därmed är påväg ned från toppen "only 30 minutes left" säger de. Tommy, som inte förstått njutningen med att bestiga berg, väljer att vika av och ta en genväg nedåt. "One man down", ropar Laima så det ekar över det dimklädda berget. Vi tjejer fortsätter uppåt och efter 30 minuter når vi mycket riktigt toppen. Vilken känsla. Dock såg vi ju absolut ingenting. Någon gång i livet måste jag tillbaka för att få se den där magiska utsikten över Augstmatthorn.


Påvägen ned stoppar ett annat par oss och säger "Er vän Tommy hälsar att han har fortsatt neråt och möter er där nere istället". Vi skrattar gott. Som flaskpost, mycket genialiskt.


Vandringen neråt är nästan värre än den uppåt. Det är riktigt lerigt och benen är helt slut från vandringen uppför. Efter någon timma tycker vi oss skymta Tommys rygg i dimman. Vi är alla åter samlade och fortsätter den sista vandringen tillsammans. Utsikten är helt magisk åt alla håll och kanter. Det känns overkligt att vi nyss var där uppe på toppen när vi nu är nere i dalen. 6 timmar tog vår vandring och vi alla är sjöblöta av svett och dimma. I väntan på bussen knaprar vi nötter och choklad. Tänk, vi gjorde det, vi tog oss hela vägen till toppen!

RESEINSPIRATION

Läs om alla destinationer jag besökt.

Hemsidan är skapad med