Volontärarbete i Tanzania 2013

2019-11-21

Tanzania

Året är 2008 och jag surfar runt på pappas dator. Jag kommer in på en hemsida med diverse volontärarbeten. Elefantskötare i Sydafrika, jobba på park i Sydamerika, undervisa på skola i Afrika eller jobba på barnhem i Asien. Möjligheterna är oändliga, känns det som när jag klickar mig runt på hemsidan som 13-åring.


"Hit vill jag, hit vill jag", utropar jag till pappa som lika stödjande som alltid säger "Ja men vad kul, varför inte?". Varför inte, tänker jag bestämt, och skyndar mig att kolla upp bokningsvillkor. Men min kämpaglöd försvinner lika snabbt som den kom när jag läser ålderskravet: 16 år. För 13-åriga jag känns det helt ofattbart, varför får inte jag åka?

Några år senare, närmare bestämt månaden innan min sjuttonårsdag, kommer det upp reklam "Volontärarbeta var som helst i världen". Jag klickar mig in igen på samma sida som för några år sedan. Jag bara måste till Afrika. Vid middagen samma kväll frågar jag mamma om jag får åka. Hon svarar "Aldrig i livet", men när jag envist drar igång mina argument avfärdar hon det med "Den dagen du kan betala de där 30 000 kronorna själv för att åka, då kan du åka". Det hon inte vet är att mina egentjänade pengar på sparkontot räcker gott och väl och en lycka tänds i mig.


Dagen därpå är jag hos pappa. Han är inte den som säger nej i onödan, så när jag frågar om jag kan låna hans kreditkort för att boka resan (på den tiden kunde man inte handla med sitt eget kort online som 16-åring) bokar jag snabbt.


Fem månader senare, februari 2012, sitter jag på ett plan helt ensam påväg mot Tanzania för att arbeta på ett barnhem februari-mars. 17 år gammal.

Jag minns flygresan som igår. Lyckan jag kände när jag satt på flygplanet och spanade ut över molnhavet. Dryck var gratis ombord på Emirates, maten fantastisk och jag hade en egen tv-skärm framför mig. Inte alls så knapert som på charter-planen. Jag satt bredvid en kvinna som jobbat i Afrika till och från under hela sitt liv, det var så fantastiskt att höra henne prata samtidigt som solen letade sig upp ovan molnen och färgade allt i rött, rosa och guld.


När planet landat missade jag nästan att gå av. Jag var så säker på att vi skulle lämna av i Mombasa först, inte stanna först i Kilimanjaro där jag befann mig.


När jag klivit av planet, tagit min väska och fått reda på att min skjuts var försenad brast det för mig. Jag som känt mig så stor och modig, blev helt plötsligt världens minsta. Gråtandes på toaletten hörde jag av mig till mamma "Jag ångrar mig". Den känslan kan jag ibland fortfarande känna på resor, när man är urtrött från en lång resa, kommer till en ny plats och förvirrat ska ta sig vidare. Då är man inte alltid stor.

Resan kom att bli något av det bästa som hänt mig. Jag undervisade engelska i en skola för små barn och arbetade på ett barnhem. Jag vill verkligen påstå att de lärde mig mer om livet än vad jag hjälpte dem. Samhörigheten med alla volontärer var fantastisk, att få busa med barnen, dansa under stjärnhimmel, laga mat ihop och bara vara. Jag skrev i ett inlägg på Facebook när jag kom hem om känslan hemma av att allt är i överflöd. De var så lyckliga där i Tanzania, trots att de gått igenom mycket och hade så lite. Det var en fantastisk insikt att få som 17-åring. Lycka kommer inte av det materiella utan av människorna omkring och vad man gör det till. Också att bara för att man gått igenom något tragiskt i det förflutna så behöver man inte må dåligt i nuet.



Dessutom var jag på safari samt åkte till Zanzibar ett par dagar. På safariresan blev jag riktigt sjuk. Jag hade 41 graders feber och jag kunde knappt hålla mig vaken. När någon ropade "lejon" eller liknande så kravlade jag mig upp, beundrade och tog ett foto. Sedan snabbt tillbaka i sovposition. Efter första dagen blev jag hemskickad och fick pengarna tillbaka. Det var riktigt tufft att vara så sjuk utan mamma eller pappa tillhands som så ung i Afrika. Men jag hade ett fantastiskt team av vänner (som några dessutom var sjuksköterskor) som tog hand om mig väl på barnhemmet.


Till Zanzibar åkte jag med en Amerikan som jag träffat på barnhemmet. Vi åkte buss i 10 timmar och sedan båt från Dar Es Salam till Zanzibar. Stone town var helt fantastiskt att spatsera runt i och stränderna i norra delen fick mig att tappa hakan helt. Vi bodde i en bungalow precis på stranden. Solade, badade och njöt. Havet var lika klart som en pool och 28 grader varmt.


Ni kan dock tänka mammas reaktion när jag smsade "Idag åker jag till Zanzibar med en kille från USA. Så himla kul". Inte så himla kul tyckte mamma.

RESEINSPIRATION

Läs om alla destinationer jag besökt.

Hemsidan är skapad med